Efter fotograferingen satte vi oss ner för en intervju och det första samtalsämnet som kom upp var såklart vad som händer nästa säsong för Niklas.
- Jag vet ej för tillfället. Med största sannolikhet så blir det Europa. Italien, Österrike eller Schweiz kanske.
Han berättar vidare att han faktiskt har fått några anbud, bland annat från ett finskt elitlag, men att han tackat nej till samtliga hittills. Men han vill gärna ner i Europa igen då han tycker det var riktigt kul att spela där nere. Om han fick bestämma själv var han skulle spela så skulle Schweiz vara det som lockar mest.
- Får man bra betalt så är det ju trevligt.
Jag frågar honom då hur stor chansen är att han spelar i Leksands IF nästa säsong?
- Den är inte så stor. Men om de skulle komma och erbjuda mig ett kontrakt så skulle jag fundera på det, självklart.
Vi lämnar Leksand därhän för stunden och fortsätter istället att prata om hans äventyr i Italien, ett äventyr som Niklas verkar ha gillat skarpt. Han pratar varmt om Italien och berömmer flertalet saker.
- Socialt fungerade allting hundraprocentigt, med barnen och så också. Det var ett trevligt ställe, Brunico hette det. Det var en liten stad, men ändå större än Leksand, som låg mellan Alperna.
Men hockeymässigt då, hur hög klass håller Serie A egentligen?
- Inte så hög klass. Det är svårt att jämföra. Som nedre delen av Allsvenskan kan jag tänka mig. Det finns ju bra spelare men standarden är ojämn. Fjärdefemmor finns det knappt inte. De är lite sämre skolade i positionsspelet och spelet utan puck. Men det är roligt att spela, det är mycket chanser hela tiden. Sen är det ju alltid kul att spela när man får mycket speltid också!
Efter ett år som hockeyspelare i en sån här lite sämre liga, vilken klass håller Niklas själv då?
- Det är alltid svårt att säga. Hyfsad klass, tror jag. Man har ju fått spela mycket och då får man självförtroende. Tempot är ju sämre så man skulle ljuga om man säger att man har blivit bättre. Men man håller nog samma klass i alla fall.
- Vi tränade rätt hårt faktiskt. Vi var åtta utlänningar och hade en svensk tränare så det var ganska seriöst. Vi tränade varje kväll och ofta två gånger om dagen.
Niklas med sin tänkarblick.
Sedan kom vi in på en av de viktigaste delarna på hela intervjun. Det riktigt italienska. Vad var bäst: pastan eller pizzan? Niklas funderar en stund innan han svarar.
- Jag säger nog pastan. Pizzan var inte så imponerande. Vi brukade spela matcher vid halv nio på kvällarna, och om vi var borta så var det inte så långa resor, så efter varje match brukade vi gå till en pizzeria och käka. Trots det var det aldrig beställt i förväg utan alla fick sitta och beställa där. Men de var väl inte så speciella.
Niklas har även ett stort musikintresse och därför var vi bara tvungna att höra om han nu övergett Moneybrother till förmån för Eros Ramazotti?
- Nej, så kommer det aldrig att bli. Inte ens om jag bosätter mig där, svarar han bestämt på den frågan.
Något som har varit en stor del av Italien utåt i år har naturligtvis varit OS i Turin. Niklas berättar att OS-elden passerade genom staden han bodde i men att han i övrigt inte märkte särskilt mycket av OS i stort.
- De hade marknadsfört OS dåligt där nere. Så var det väl Inter-Juventus i samma veva och det är ju mycket större. De skriver väl om fotbollen tre dagar innan och tre dagar efter matcherna där nere.
Men annars så följde han OS via teven, mer än han brukar göra hemma i Sverige, berättade han. Han åkte tyvärr aldrig dit och såg något live då Turin ligger i nordvästra Italien och Brunico i nordöstra, vilket gör en resväg på cirka sex timmar.
- Men det var ju ett riktigt roligt OS för alla svenskar i alla fall, säger han med ett leende.
Nu lämnar vi Italien och går in lite mer på Niklas personligen. Hur länge till tänker han egentligen hålla på med hockey?
- Många år. Men att spela aktivt, då tror jag att det är sista säsongen nu som kommer.
- Jag kan tänka mig en tränarkarriär. Jag tror att jag blir det också, men i vilken form, om det blir seniorlag eller något pojklag, det vet jag inte. Jag vill gå tränarutbildningar i alla fall. Och när man är utomlands får man ju kontakter också. Så något inom hockeyn vill jag hålla på med i alla fall.
Vad tror han om Leksands nya tränare och ledning då?
- Jag hoppas och tror att det blir ordning och reda nu. Jag har fått indikationer att det handlar om jättebra killar det här. Det finns bra förutsättningar nu men det är ingen garanti för att man når Elitserien direkt. Men det är ju så, att förutom att laget ska vara tillräckligt bra, så måste man ha en stark ledning på alla poster också. Inom fysbiten och allting. Det kanske låter som en klyscha men Elitserien har blivit mer och mer som NHL, allt måste funka.
- Och sen är det viktigt att ha en röd tråd genom träningen genom åren. Det är precis en sån här kille som Tommy Fredriksson (nya fystränaren, reds. anm.) som behövs. Det är den bästa man kan få in just nu känner jag.
Så vad gick egentligen fel för Leksands IF i år? Var det träningen som var för dålig?
- Det var lite det jag pratade om nyss. Det kom många nya spelare, femton kanske, och då måste man känna att det är en bra organisation man kommer till, att det är proffsigt. Som spelare vill man att känna att ”jävlar, här ställs det hårda krav”. Men egentligen handlar det inte om att träna stenhårt heller, man vill inte bara träna, det måste vara genomtänkt också. En fystränare ska utmana och man ska haja till lite som spelare att det kommer nya grejer, nya övningar.
- Att bara träna hårt, det gjorde vi under Pirro också, vi var ute och sprang 1000-meterslopp ofta. Men det är kanske inte här problemet ligger heller. Jag tror att det är ett större problem att inte alla är med och fystränar under sommaren. Om de som sprungit hela sommaren fått upp en skaplig kondition så hjälper ju inte det laget om de nya kommer senare och har mycket sämre testvärden.
Niklas kommer nu in på något som vi leksingar har hört förut men som nog gör lika ont varje gång man får höra något angående.
- Där tror jag att Mora har gjort det bättre, jag vet ju inte exakt, men där tror jag att de har kört med hela truppen från start och det är den stora skillnaden.
Niklas som vi är vana att se honom...
Idag finns det ett väldigt utbrett snack om att det är svårt att locka spelare till en så liten ort som Leksand. Vad ser egentligen en ung grabb för något som gör att han fastnar för Leksand? Nattlivet är väl inte så mycket att hurra för och inte heller finns det många aktiviteter. Eller? Hur skulle Niklas ha lockat hit en 25-åring om han hade varit sportchef?
- Jag skulle först etablera en bra kontakt med honom under en längre period. Inte bara ringa och säga ”vi vill ha dig hit”. Utan ha en kontinuerlig kontakt. Sedan skulle jag berätta hur jag tänkt honom som i laget och så vidare. Sedan skulle jag erbjuda hans sambo en bra utbildning och så. Sunt förnuft handlar det ju om. För jag tror inte att det är så många som tänker: ”äh, det finns bara en bio i Leksand”. Det var som någon sa: ”jaha, och sen när har hockeyspelare blivit så finkulturella?” Och så är det ju väldigt viktigt att ha en bra tränare också. Man vill känna att spelare vill ha en dit.
- Sen är det ju ingen som tvingar en att bo här hela livet heller. Leksand är en bra ort att utvecklas som hockeyspelare på. Och så tycker jag att Leksand kunde bjuda hit spelare till midsommar, när det är som finast. Det händer ju mycket här på sommaren trots att det är ett litet ställe. LIF kunde kanske anordna något för spelarna då?
Niklas har nu kommit igång rejält och pratar om hur det var förr. Då kände man som spelare att Leksand är en klubb som spottat ur sig många talanger och att den känslan kanske är borta nu, men att det inte är något att misströsta över. Han pratar bland annat om Robban Nilsson och hur synd det var allt som hände, då han kunde ha blivit en ny sådan spelare. Han tänker sig även tillbaka till året då vi förlorade mot Färjestad i kvartsfinal och hur det kändes som att motvinden då hade förvandlats till medvind. Men året efter åkte vi ju ur igen.
- Men det året tyckte jag att vi hade oflyt faktiskt. Vi fick riktigt bra spelare skadade då såsom Westlund och flera bra backar, bland annat Brown och Löfström. Man får inte glömma oflytet som var inblandat där.
Intervjun börjar lida mot sitt slut, men en fråga återstår. Hur mycket skulle Niklas egentligen bjuda för sin egen tröja som nu auktioneras ut på superstars.nu?
- Haha, jag vet inte.
Men vilken skulle du köpa om den hade varit till salu då?
- Tomas Forslund eller Nisse Nilsson.
Varför då?
- Forslund är den största legenden som spelat i den här föreningen. I alla fall som jag har träffat. Nisse är ett av de mest klassiska namnen, men i och för sig gjorde han ju bara nio säsonger.
Bara nio säsonger, tänkte jag förskräckt när Niklas hasplade ur sig. För oss 80-talister är nio säsonger en hel evighet…
- Haha, nej okej då, men det finns så många namn. Lassas, Vilgot, Sigge Bröms, jag vet inte alltså…
Med det tackar vi Niklas för att han ställde upp på både fotograferingen och intervjun och önskar honom ett stort lycka till i framtiden! Passa även på att kolla budgivningen på auktionen. Du kanske ska lägga ett bud?
Niklas Niva Sjökvist
niklas.sjokvist@superstars.nu
|
