| Leksands IF är en drog Att vara sann supporter till ett lag är en livsstil. Allt kretsar kring laget, laget betyder allt. En livslång kärleksrelation. Jag har mycket att tacka Leksands IF för, hockeylaget som sedan barnsben varit en självklarhet för mig.
Egentligen är det kanske pappa som förtjänar en eloge, allt började när han tog med mig till ishallen redan när jag var runt 6 år. Jag förstod nog knappt vad hockey var vid den tiden, offside och icing verkade mest vara onödiga saker att försöka hålla reda på.
Det var allt runt omkring som fascinerade mig. De dansande tjejerna i trapporna var underhållande, och även de hysteriska killarna på sittplatserna ovanför oss som jämt svor hade sin charm. Men mest imponerades jag nog av den där högen galningar i blå-vita matchtröjor som konstant sjöng och skrek på ena kortsidan. Varenda minut, varenda match. Vad fick dem att orka fortsätta, vart fanns drivkraften? Idag, drygt tio år senare, är jag själv en av ”galningarna” på kortsidan. Jag förstår allt jag inte förstod då. Det är så uppenbart. Absolut ingen galenskap. Den unika gemenskap vi delar och allt jag upplevt som hängiven supporter är ovärderligt och en enorm drivkraft. Ishockey är så mycket mer än ett lag, en ishall och en puck. Galna resor, sång, skrik, tifos, öronbedövande trummor, segerfirande, nervositet, förväntningar och störtsköna hockeyvänner. Jag vill inte leva utan det här. På norra stå har jag träffat och lärt känna en hel hög härliga människor, som jag delar otroligt många minnen med. Tillsammans har vi firat fantastiska segrar, där segerfesten tyckts kunna fortsätta för evigt, och tillsammans har vi genomlidigt och upplevt fruktansvärda misslyckanden. En känslomässig karusell som bundit oss samman till en stor familj. Alla förstår varandra. Alla älskar det här förbaskade hockeylaget. Vi följer laget som om det vore ett beroende. Eller okej, jag erkänner, jag är beroende. Leksands IF är en drog. Jag har rest otaliga mil för att stötta laget, och fler mil kommer det bli. Det är värt varenda krona, varenda meter. Vi leksingar är inte bortskämda. Vi är riktiga motgångssupportrar. Laget har de senaste åren misslyckats i den berömda kvalserien till Elitserien. Vi har offrat blod, svett och tårar under en hel säsong, och sedan fått se allt rasa samman. Vi har brutit ihop totalt och det mesta har känts meningslöst. Svordomar har haglat och tanken på att ge upp susat förbi. Varför utsätter jag mig för det här egentligen? Det blir samma slutsats varje gång. Jag älskar Leksands IF. Vi väljer att kalla det passion, oavsett division. Leksands IF är kärlek. I medgång som motgång. Trots att laget inte rent sportsligt har nått de stora framgångarna de senaste åren har jag otaligt med fantastiska och oförglömliga minnen som jag minns med ett stort leende. Alla resor vi gjort, alla segrar vi firat. Med mest glädje minns jag nog de avgörande målen som framkallat total lycka. Att vara en del av en exploderande klack är något alldeles extra. När pucken passerar mållinjen saknar livet under några få sekunder problem, allt är nutid. Tillsammans är klacken i ett obeskrivligt tillstånd. Alla känner lika, alla tappar kontrollen. Allt är underbart. Det är stunder som dessa som får mig att fortsätta följa laget, jag kan inte få nog av det. Jag älskar det. Jag vet att andra leksingar och supportervänner känner exakt likadant. Det är därför vi står kvar, det är därför vi aldrig tänker ge upp. Tillsammans vill och ska vi vara med på den långa resan mot stora framgångar. När det blir är det ingen som vet, men dit ska vi, det vet alla. Vi längtar efter festen som så många gånger uteblivit. Festen som ska firas till bristningsgränsen. Alla gör vi det av samma anledning. Vi älskar Leksands IF. /Mikaela Gabrielsson
redaktionen@superstars.nu
|
