Kära dagbok – dag 25

Då var det dags att komponera det avslutande inlägget i denna dagboksserie, och därmed för min egen del säga ett definitivt adjö till kvalserien 2012. Sitter i skrivande stund och ser på golf på SVT (är inte någon golfspelare men fastnade för hypen kring Hansons chanser) och på något sätt känns det talande. Golf i dag och fotboll i morgon står på mitt schema, och det känns väl rätt så mycket sommar ändå? Bye for now, kära vän ishockey.

***

Tänkte ta upp några anekdoter/konstateranden från kvalet som varit. Och varför då inte börja med något roligt, nämligen det faktum att vi fick glädjas väldigt mycket ändå. Det är ovanligt! För tänk efter: vi vann premiären i Örebro. Vi gjorde en grym sistaperiod mot Timrå. Vi tog ledningen på Hovet. Vi tog ledningen i Ängelholm. Vi vann i Karlskoga. Vi vände 0-1 till 2-1 i måstematchen uppe i Timrå. Och nej, jag har absolut inte glömt den magiska segern hemma mot Djurgården. Det är rätt många euforiska tillfällen trots allt. Hur många (läs: få) brukar vi inte ha?

***

Nu börjar jag styckena med tre punkter, för att göra det lite smidigare. Tänk er att det står ”Kvalseriens” innan punkterna så funkar allt jättefint.

***

...fina avslutning: att jag, Martin och Falk fick en present i form av Bödkers klubba, vars blad var en signerad hälsning till oss tre. Kändes som en rolig och passande avslutning på säsongen efter Bödkerhysterin vi råkade dra igång i vintras. Klart uppskattat!

***

...flörtigaste damer: de två damer som surrade loss med mig och Martin i toalettkön i Timrå. De tyckte om lammkött. Bubblaren till denna utmärkelse är också från Timrå, nämligen brunetten som bestämt skulle ha min halsduk. Aldrig i livet, sa jag och tog tillbaka den. En 20 år gammal LIF-halsduk byter man inte bort mot ett telefonnummer.

***

...onödigaste: att jag bytte vindruta i bilen exakt en vecka innan jag och Martin åkte till Ängelholm. Någonstans runt Småland fick jag ett stenskott och rutan lär in på lagning. Tack.

***

...tjurigaste: damen i kassan på Max i Sundsvall, som omedelbart hyschade elakt åt oss då vi försökte sjunga en ramsa. Till saken hör att det satt typ sju personer i restaurangen och samtliga utom två var hockeypersoner. Men med tanke på att Martin råkade tappa burgaren på både bord och golv efteråt var kanske hennes grinighet befogad i efterhand. Dessutom snodde han en av mina två burgare och åt upp. När jag tänker efter borde damen ha kastat ut den där jävla Martin...

***

...stora misslyckande: självklart Djurgårdens IF. Jag trodde aldrig de skulle hamna i KS, och jag kunde aldrig tänka mig dem skulle ramla ur.

***

...onödigaste 2: att mina byxor gick sönder på väg till Timrå och jag fick köpa en kjol istället. Att min klocka gick sönder (läs: krossades) på en bussresa var också ganska onödigt, men det kostar att ligga på topp antar jag.

***

…gladaste individ: Pertan, då Martin drog på lite Larz-Kristerz i minibussen på väg mot Timrå. Pertan tände på alla cylindrar och log med hela ansiktet!

***

...sjukaste minne: när Falk råkade kasta ned Martins kalsonger på min granntants balkong. Jag misstänker att mitt rykte i trapphuset fick sig en törn.

***

...trevligaste: Timråfansen. De sjöng till och med: ”vi älskar Leksand” när vi grattade dem efter segern. Visst, det är inte svårt att skita när röven är full (de blev ju klara, klart de var glada) men de rödvita fansen höll ändå en mycket trevlig nivå över hela matchen, och då syftar jag inte så mycket på klacken i sig, utan snarare samspelet i baren och så vidare.

***

...gigant: Jensa Bergenström. Han blir en än större hjälte för varje säsong som går.

***

...allmänbildning: att jag och Martin plöjde x antal P3 Dokumentär-program på väg till och hem från både Ängelholm och Karlskoga. Det blev några stycken.

***

...fulaste tjej: när två personer bakom Falk (sittandes i Mälarmasbussen) får reda på att Falk är på besök från Borås, och följer upp med frågan ”och du har tjejen med dig?” samtidigt som de tittar på personen på sätet bredvid Falk. Detta var Martin med sin tofs i nacken. Eller ja, Martina?

***

...mest oväntade: att Rögle gick upp. Snacka om att döda myten om att PO-laget är chanslöst.

***

...hälsning: när vi blåste motorväg förbi Skillingaryd och hängde på tutan konstant i en minut för att hälsa på Nilsson. Han twittrade omedelbart efteråt, tackade och hälsade att hela Skillingaryd hade hört oss.

***

Nu vill jag avsluta denna kvalseriedagbok med att berätta om, samt visa uppskattning för, det absolut bästa som kvalserien erbjöd, nämligen hänget med alla blåvita kamrater. Dels spenderade man tid med alla vänner man känt sedan tidigare, och dels lärde man känna nya, härliga personligheter. Det är gemenskapen som gör att man orkar med denna passion när det sportsliga går dåligt. Det är gemenskapen som gör att man accepterar att bränna alla pengar och lägga ned all tid. Det är gemenskapen som gör att man nu tycker det känns ohyggligt långt till augusti.

Jag ber att få tacka er alla, som varit med och gjort denna kvalserien till en fest. Det är jag, du som läser detta, och alla andra som är lika passionerade, som är Leksands IF. Det är därför alla ni, mina blåvita kamrater, har en självklar plats i mitt hjärta.

Väl mött nästa säsong, vänner. Ta hand om er i sommar.